Rätten till landet

Det lilla område som Israel består av (ca 1/15-del av Norge, mindre 0,2% av det arabiska området) är det som det judiska folket har fått igen efter att ha blivit fördrivna av ett stort antal länder.

Av och till får vi synpunkter från läsare som undrar vad vi menar med avseende på olika saker. Nyligen skickade en av dem en hel del material som kan sammanfattas på detta vis:

 

Judarna har ingen rätt
Judarna har ingen rätt till Israels land, eftersom det bodde folk i området tidigare, och dessa önskade inte någon majoritet av judar där. I kampen för att upprätta Israel (runt 1948) har judarna gjort sig skyldiga till mycket som inte tål att se dagens ljus: De genomförde massakrer, fördrev araberna och stal deras land. Också sedan dess har Israel många “svin på skogen”.

Denna typ av argument är mycket vanlig. Här följer en bearbetad version av det svar vi skickade.

MIFF trenger flere medlemmer for å bekjempe Israelhat og jødehat. Klikk her og bli medlem gratis ut året.

 

Omstridda fakta
Det är omöjligt att gå in på fakta i de många saker som judar anklagas för sedan tidigare, under och efter det att staten Israel upprättades. Dels skulle det ta för stor plats, dels känner jag inte till allt. Men jag vet att mycket av detta är omstritt. Kompetent fackfolk har helt andra synsätt än de som Israels fiender bringar i dagen i många av dessa saker, och många medger att det finns andra fakta som ställer dessa saker i ett helt annat ljus.

För mig är det en helt annan typ av material som är det mest avgörande. Jag tror inte att jag någon enda gång har sett en anti-Israelisk framställning där ämnet fått en rättvis behandling. Här följer en kort sammanställning av detta material.

 

Judarna flydde
I alla arabländer tillsammans finns det troligtvis nu färre än 10 000 judar kvar, och de flesta av dem är till åren komna. På 1900-talet flydde närmare en miljon judar från arabländerna, och hundratusentals från andra muslimska områden (Iran, de muslimska delarna av de tidigare Sovjetunionen). Detta är fakta som inte är omstritt, även om gränsen mellan att ²flytta² och att “fly” kan vara något flytande.

Det är i grund och botten ganska enkelt: När århundradens historia har bevisat att judarna inte kan leva i frihet och värdighet i den muslimska världen och i Europa, måste de ha ett ställe där de själva har kontrollen. Då behöver de en stat där de är i majoritet. Fler judar har flytt från arabländer än araber har flytt från Israel. Räknar vi med resten av de muslimska områdena blir denna bild ännu tydligare. Och när vi även räknar med Europa blir judarna de som otvetydigt att det är de som har mest att tjäna på exempelvis ett rättfärdigt ersättningsavtal.

 

Befolkningsutväxlingar
Fram till efter andra världskriget var en befolkningsutväxling ansett som en rimlig lösning när folkgrupper inte kunde leva tillsammans. De kanske mest kända tillfällena på 1900-talet är följande:

* Muslimer flydde från Indien och hinduer från Pakistan till “sina egna” länder 1947, flera miljoner som flydde i båda riktningar.

* Efter första världskriget flydde greker från Turkiet och turkar från Grekland. Fridtjof Nansen fick Nobels fredspris bl a för att ha organiserat omflyttningen. Detta var också en flykt i båda riktningar, även om det flydde fler greker än turkar.

* Över 10 miljoner etniska tyskar flydde från Östeuropa efter andra världskriget (flykt i endast en riktning).

* Ca 400 000 finnar flydde från Karelen då Sovjetunionen övertog området under andra världskriget. Detta var en flykt i en riktning.

* Judar flydde från arabiska länder (och andra länder), och araber flydde från Israel. Detta var en flykt i båda riktningar. Det flydde fler judar från arabiska länder än araber från Israel.

 

Principer
I världen idag är principen att minoriteter helt enkelt skall förbli boende under kontroll av en majoritet som förföljer och delvis dödar dem. Ketil Volden från Norsk Folkehjelp berättar i tidningen Dagbladet den 10 oktober 2001 att 180 000 kurder dödades och 4 000 kurdiska byar jämnades med marken av Irak under åren 1987-88.

Hundretusentals icke-muslimer mördades i Sudan. Hutuer har mördat hundratusentals tutsier. Vad gäller dagens principer har dylika minoriteter två alternativ: Stannar kvar på majoritetens “nåder” eller försök fly till Väst. Jag anser inte att det är självklart att detta skulle vara mer moraliskt än tidigare tiders principer – tvärt emot: Jag skulle inte bli förvånad om utvecklingen tvingar
fram en situation där de gamla principerna åter igen blir aktuella.

Utifrån dagens tankegångar skulle det inte ha varit möjligt att upprätta Israel. Men jag har inte hört talas om seriösa personer som på allvar går in för att driva folk på flykt igen efter mer än 50 år, speciellt inte när flykten var påtvingad. Det var dåtidens sätt att tänka och och rättspatos som gällde, och detta är godkänt som ett faktum nu. Det finns många goda argument för att detta i större grad bör gälla Israel, bl a med tanke på att judarna inte har någon annan stans att ta vägen.

 

Judiska och arabiska flyktingar
Otaliga gånger har judarna ansetts ha haft tur som slapp undan det som drabbade araberna 1948: En kort flykt innanför samma språk- och
kulturområde. De flesta palestinska flyktingar bor inte längre från sina tidigare hem i Israel än att de kan besöka det på en helgtur med cykel, eller åtminstone bil! I judarnas historia är en sådan flykt så vanlig och så liten att den knappt varit värd att nämnas. I Europa har judarna haft som tumregel att de måst fly i genomsnitt vart 40:e år.

 

Vad hände med de judar som hade otur?
* De mördades i stora antal (även före Förintelsen)
* De blev diskriminerade och förföljda. I de arabländerna har färre mördats än i Europa, men diskrimineringen har varit minst lika konsekvent. Det har varit en lång räcka av pogromer även där, med överfall i judarnas ghetton.
* De spärrades in i åratal. På 1900-talet skedde detta bl a i Syrien och Sovjetunionen.
* De ville fly men hade ingenstans att ta vägen (förrän Israel upprättades).
* De var tvungna att fly till främmande platser där de ofta inte hade någon anknytning (nytt språk, nya yrken, ny kultur).

 

De senaste 120 åren har en stor majoritet av de judiska familjerna upplevt mycket värre saker än palestiniernas flykt. Staten Israel har i stor grad löst detta problem: En av Israels viktigaste funktioner är att vara nödhamn för judar som blir utsatta för ständigt nya attacker av judehat.

Även om palestinaflyktingarnas situation i utgångsläget inte varit svårare än vad många andra flyktingar har upplevt, är det saker som förvärrar deras situation: De har hållits i flyktingläger i över 50 år. Detta är ett medvetet agerande av först den arabiska ligan och sedan PLO. En av världens svåraste synder mot judarna är att den godtagit att palestinierna förblivit sittande i flyktingläger och därmed bidragit till att hålla arabernas krav levande på ett “ätervändande”. Senast arabländerna fördrev och frös ut sina judar borde det ha stått klart för alla att nu var loppet kört. Judiska flyktingar tog arabernas plats i Israel och de arabiska flyktingarna från 1948 kan aldrig komma tillbaka dit. De måste bli förunnade ett normalt liv någonstans.

Det lilla område som Israel består av (ca 1/15-del av Norge, mindre 0,2% av det arabiska området) är det som det judiska folket har fått igen efter att ha blivit fördrivna av ett stort antal länder.

 

Huvudbild och detaljer
När huvudbilden på så vis är given kan vi ju dryfta många detaljer. En jämförelse:

De flesta anser att de allierade hade rätten på sin sida under andra världskriget. Det förhindrar dock inte att vi kan inse att de allierade handlade oklokt efter första världskriget, och sådde hat i Tyskland. Det kan också finnas många synpunkter på mycket av vad de allierade företog sig under själva krigen.

Två exempel bland otaliga andra: Brittiskt flyg sänkte fredliga civila norska fartyg som gick längs kusten och många norska sjömän och passagerare omkom. De allierade bedrev terrorbombning av Dresden och andra tyska städer varvid tiotusentals människor dödades, utan att detta egentligen hade någon avgörande betydelse för krigets utgång. På ett liknande sätt kan vi som Israels vänner både se och medge att Israel gör fel på många områden. Men vi måste då också veta vad det rör sig om:

Israels agerande tål i många fall att liknas vid länder som USA, Frankrike, Storbritannien och Belgien när dessa låg i krig. Det ser vi senast nu i Afhanistan. och Israel gör inte på lång när så många fel som ensidiga media i Europa vill göra gällande.

Oavsett detta får vi inte glömma huvudbilden. Och där står Israel och judarna enligt min uppfattning bombsäkert.

Översatt från norska av Mi Grandin.

Forrige artikkel“Rätten att återvända”
Neste artikkel“Vi skal överta hela Palestina”
Vi ønsker deg velkommen til å kommentere artikkelen!

Med Israel for fred (MIFF) har i våre nettforum og kommentarfelt gitt ytringsfrihet for medlemmer og motstandere siden 2001. Skriv innlegg med ditt egentlige navn og hold deg til saken. Sjikane er uakseptabelt. Unngå all form for spamming. Brudd på retningslinjer vil medføre sletting av kommentarer eller utestengelse. Vennlig hilsen Conrad Myrland, daglig leder og nettredaktør

Gi en gave til MIFFs arbeid for Israel

Belastes neste mobilregning

Hjertelig takk for din støtte!

Belastes neste mobilregning

Gi gave til bankkonto 78770654539 dersom du ønsker skattefradrag

Odd Myrland var redaktør av MIFFs medlemsavis Midtøsten i fokus fra 1994 til 2016. I en enda lengre periode har han vært leder for MIFFs lokalforening i Stavanger. Fra 2016 fortsetter Myrland som redaksjonell medarbeider for MIFF. Før Myrland ble pensjonist hadde han en lang karriere som lærer, sist som lærer i økonomifag på Sola videregående skole. Han har også skrevet boken "Med ryggen mot havet", som tar for seg Midtøsten-konflikten frem til 1980-tallet. Tlf. 958 86 977/ 51 58 01 65 E-post: odd@miff.no
- Bli fastgiver til MIFF på 10 sekund! -